| Folkets Nyheter / Debatt |
Fredag den 3 september 2010 |
Folkets Nyheter Box 1869 581 17 Linköping Chefredaktör och ansvarig utgivare: Lennart Berg Tipsa Folkets Nyheter! Skicka tips om nyheter till vår nyhetsredaktion. tips @ folketsnyheter.se Skicka anonyma nyhetstips via en krypterad anslutning genom att klicka här. |
|
En direktförbindelse till vårt förflutna  Det finns någonting okuvligt och obändigt i den svenska folkmusiken, skriver signaturen Lars Redoubt.
Varför spelar nationellt sinnade ungdomar rockmusik när det finns folkmusik? Lyssnar man på svensk folkmusik så slås man av hur varierad den är. Kontrasten mellan vår folkmusik och den enfaldigt dunkande rockmusiken är enorm. Vår svenska folkmusik är sprittande och sprudlande livsglad. Det finns någonting okuvligt och obändigt i den. Den förmedlar en känsla som gör mig på otroligt gott humör. Vår svenska folkmusik är en del av ett gemensamt germanskt kulturarv. Detta faktum var väl känt tidigare. Så här skrev exempelvis August Strindberg på 1880-talet i Svenska folket, Del 1: ”Man får icke heller tro, att våra folkvisemelodier äro några uteslutande nationaltillhörigheter, ty många av dem äro gemensamma för de germaniska stammarne, om de också undergått smärre förändringar.” Det gemensamma germanska kulturarvet gör denna musik bara ännu mera attraktiv för nationellt sinnade svenskar. Vår folkmusik är i princip densamma som finns i våra närmaste grannländer Norge, Danmark, Island, Sverige-Finland, Tyskland, England, Holland m fl. Det här gemensamma kulturarvet borde vi patrioter vara mera rädda om. Folkmusik borde vara det naturliga uttrycksmedlet för nationalister. I vår folkmusik finns en direktförbindelse till det förflutna. I vår folkmusik finns den germanska folksjälen. Folk & Rackare är en grupp som spelar just den här typen av svensk-germansk folkmusik. Den startades 1974 av Carin Kjellman och Ulf Gruvberg. De gav ut två LP som en duo. 1978 bildades Folk & Rackare i och med att de två norska spelmännen Trond Villa och Jörn Jensen kom med. Det finns alltså en tydlig germansk känsla över Folk & Rackares musik. Antagligen är det omedvetet från gruppens sida. Den bildades ju under den allra värsta vänsterepoken. Trots det tror jag gruppen har mycket att ge svenska nationalister av idag. Det finns ingenting proggigt eller flummigt över musiken. Faktiskt är musiken mer talande för mig idag som nationellt medveten än vad den var för 20-30 år sedan då jag var vänsterinriktad. Jag började lyssna till Ulf och Carin redan när deras första skiva kom ut, men det är först idag, sedan jag vaknat upp, som jag fullt ut förmår uppskatta deras musik. Ulf och Carin var helt enkelt två ungdomar som på ett öppet och förutsättningslöst sätt sökte efter sina rötter i den svenska folkmusiken. Deras inställning framgår av följande kommentarer från de första två skivorna: ”Den gamla folkliga musiken skiljer sej märkbart från dagens musik genom att den utgjorde en levande, aktiv del av människors liv. Den fungerade under arbete och vila – den hjälpte till att uttrycka sorg, glädje, hat, hopp, vrede – den levde med och mellan folk kort sagt.” ”Vi drivs inte av nån längtan tillbaka till en värld som inte längre existerar. Vi tycker att musiken har kraft och nerv och att texterna säger mycket även idag. De innehåller upproriskhet, humor, glädje, poesi – alltihop viktiga ingredienser i en levande kultur. Det handlar ju om människor. Om oss.” Den programförklaringen har jag som nationalist inga problem att ställa upp på. Det första som slår mig när jag lyssnar på Folk & Rackare idag är att August har rätt. Musiken är svenska versioner av germanska låtar. I kommentarerna till nästan varje spår skriver Ulf och Carin att låten även finns hos våra närmaste grannar. Och de drar sig inte för att blanda och ge med friskt mod. En och samma låt kan vara sammansatt av flera olika versioner, från Sverige eller grannländerna. Och om det inte finns någon version som passar Ulf och Carin skriver de nytt. Det är en bra attityd. Folkmusiken ska inte vara ett museum där man vördnadsfullt och andäktigt går omkring och beskådar de olika objekten. Musik ska vara funktionell. Den ska användas. Dagligen och stundligen. Ett intressant faktum är att många låtar kommer från de svenska delarna av Finland. Jag tror förklaringen till det är att de genuina svensk-germanska sederna bevarades längre och mer ihärdigt av den svenska minoriteten där. Antagligen var vi här i moderlandet mer benägna att influeras av utländsk kultur. Minoriteter tenderar att vara konservativa. Ett land som dock lyser med sin frånvaro är Tyskland, det största och viktigaste bland de germanska länderna. Jag skulle tro att det beror på politisk korrekthet. Den termen var väl knappt uppfunnen för 20-30 år sedan men det betyder inte att företeelsen inte fanns. Jag tror att Ulf och Carin helt enkelt inte har brytt sig om att leta efter tyska folklåtar eftersom de, precis som alla andra, hjärntvättats till att sky all tysk folklig kultur. Efter 1945 blev ju det mesta från Tyskland politiskt inkorrekt. Ett bevis på att mitt antagande kan stämma är detta: ”Maj är välkommen” heter en av Folk & Rackares låtar. Enligt kommentarerna har den sitt ursprung i Danmark. Men i ett tal som Adolf Hitler höll den 1 maj 1933 inför tyska fackföreningar, nämner han en gammal tysk folkvisa som heter ”Der Mai ist gekommen”. Det måste helt enkelt vara samma låt. Låtarnas texter är mycket varierande. Det finns skämtvisor och nidvisor och sånger om arbetsliv och vardagsliv. Många av texterna är sagoberättande. De handlar om prinsar och prinsessor, ädla adelsmän och sköna jungfrur. Sin tids verklighetsflykt, med andra ord. Jag antar att verklighetsflykt och fantasier är något som vi alltid haft behov av. Men att texterna utspelar sig i sagornas värld betyder inte att låtarna är dåliga. Tvärtom, de är nästan de bästa. Melodierna till dessa låtar är ofta oändligt vackra. Refrängerna upprepas så att låtarna får en nästan hypnotisk effekt. Jag kan tänka mig att de har fungerat som vaggvisor, exempelvis ”Harpans kraft” och ”Silibrand”, som båda finns på Anno 1979. Vad gäller de rytmiska låtarna så har de en speciell känsla. Jag ska inte ge mig in på att försöka analysera musikens karaktär men det finns någonting nordiskt och germanskt över den. Det är aldrig fråga om tunga rytmer. De är lätta, sorglösa och småputtrande. ”Vänner och fränder” heter en av låtarna på Rackarspel. Om den skriver Ulf och Carin: ”Meloditypen är ovanlig. Vi tycker den låter väldigt österländsk. Man lär ha spårat melodin tillbaka till 1200-talet.” Jag har svårt att förstå varför just den här låten skulle vara österländsk. Det finns inget som gör att den avviker från de andra låtarna. Jag tror att här har den politiska korrektheten slagit klorna i Ulf och Carin. De har plötsligt drabbats av skuldkänslor för att deras musik är för svensk och inte tillräckligt multi-kulti och därför i desperation försökt få till någon sorts anknytning till asiatiska ”kulturberikare”. Många låtar är nidvisor. De har troligen använts som säkerhetsventiler när trycket från kyrkan och överklassen blivit för hårt. ”Bonden och kråkan” är en sådan låt som med hjälp av ironi driver med kyrkans girighet. Texterna till en del låtar är vansinnigt roliga. När jag lyssnar till den norska långdansen ”Alle mann hadde fota” med dess absurda text så skrattar jag högt. Jag kan tänka mig hur stämningen måste ha varit på gästabuden framåt småtimmarna när deltagarna sjöng sådana här låtar och dansade därtill. En av mina favoriter är ”Lille Jon” från andra LP:n. Det är en uppkäftig låt från Hälsingland om drängen Jon som kommer ihop sig med prästen och klockarn. De två överhetspersonerna tycker nämligen att han gör för många pigor med barn. Det sorgliga är att alla dessa låtar nu är bortglömda. Bara för 100 år sedan måste de ha sjungits dagligdags av svenska folket. Men på grund av grammofon, radio och TV har den gamla kulturen nästan helt dött ut. Men jag tror att den här musiken lätt skulle kunna få en renässans. Jag tror att den svensk-germanska folkmusiken skulle kunna fungera som kampmusik för dagens nationella rörelse. Det här är exakt vad vi behöver. När jag lyssnar till vår folkmusik fylls jag av kraft och styrka. Det här är näring som går direkt till mina rötter. Ingenting hindrar heller att musiken moderniseras. Det går mycket väl att spela folkmusik med moderna elförstärkta instrument och trummor, vilket i viss mån redan görs av en del av dagens nationellt orienterade band. Även Folk & Rackare använder sig av trummor och moderna instrument emellanåt. Jag tror dessutom att den germanska folkmusiken går att utveckla hur mycket som helst. Den har en obegränsad potential. Det går att skriva ny musik i den folkligt germanska traditionen. Det borde vara en utmaning för alla musikaliskt begåvade och nationellt sinnade ungdomar i Sverige idag. Att plocka ut någon favorit bland Folk & Rackares plattor är omöjligt. Alla är lika bra. Men jag måste ända få säga några extra ord om Stjärnhästen. Även om den inte kallas julskiva så är den det ändå, eftersom alla låtar på något sätt har anknytning till julen. Det är en frisk och fräsch julkänsla som Folk & Rackare förmedlar. Stjärnhästen ger en god bild av skillnaden mellan den glada urgermanska julen och den jämförelsevis trista kristmässan. Två katolska låtar har nämligen slunkit med, ”Personent Hodie” och ”Maria”. Båda är lika tungfotade. Jag brukar hoppa över dem när jag lyssnar på skivan, men för den som vill få en bild av skillnaden mellan urgermanskt och kristet julfirande är de ett perfekt åskådningsexempel. Övriga låtar på Stjärnhästen är alla lika livsbejakande. Flera är varianter på den välkända ”Staffansvisan”, den ena versionen bättre än den andra. Mitt intryck är att det kristna temat i Staffansvisan är någonting påklistrat. Staffansvisorna på Stjärnhästen handlar i första hand om den så kallade Staffansritten, som var en tradition bland de unga männen i byarna. Under juletiden red de runt bland gårdarna och sjöng för gårdsfolket i utbyte mot mat och dryck. Och av texterna att döma var de unga männen mest intresserade av att besöka gårdar där det fanns döttrar i giftasvuxen ålder. Staffanstraditionen handlar om liv och inte om dyster dödsdyrkan. Lars Redoubt Skivlista Carin Kjellman & Ulf Gruvberg - Med rötter i medeltiden (1974) - Folk och Rackare (1976) Folk & Rackare - Rackarspel (1978) - Anno 1979 (1979) - Stjärnhästen (1981) - Rackbag (1985) Carin Kjellman - Carin Kjellman (1985) Politisera inte popmusik Brist på auktoritet ger osunda ungdomsfenomen |
|
  |
Copyright © 2003-2008 Folkets Nyheter
Annonser
