|
|
 |
Brist på auktoritet ger osunda ungdomsfenomen

Ynglingens väg in i vuxenvärden genom en våldsam uppgörelse med fadern är ett klassiskt litterärt tema, skriver Magnus Svensson i ett svar till Lars Redoubt och Johan Billing.

Det har blåst upp till musikdebatt här på Folkets Nyheter. Lars Redoubt förfasar sig över att nationell ungdom lyssnar på rockmusik. Han föreslår den istället lyssna till svensk folkmusik. Modernisten Johan Billing anser Lars Redoubt vara ute i ogjort väder och svarar med att jämföra denne med gubbarna och gummorna i 1880-talets Sverige som förskräcktes över dåtidens populärmusik.
Billing skriver att populärmusik alltsedan etablerandet av en tonårskultur på 1950-talet revolterat mot rådande ordning och konventioner. Överhuvudtaget förefaller Billing betrakta all revolt gentemot all vuxenvärld och alla konventioner som naturrättslig och sund. Visserligen är ynglingens väg in i vuxenvärden genom en våldsam uppgörelse med fadern ett klassiskt litterärt tema. Den unge mannen som vuxit upp till en stark och redig karl och inte längre finner sig i att stå i faderns skugga bör också karakteriseras som ett sunt uppror.
Tonårsrevolter i övrigt utgör däremot snarare ett ungdomens sökande efter sanna auktoriteter. De står närmast att betrakta såsom barnets sökande efter gränser.
Det faktum att ungdomar av idag inte finner några gränser resulterar i ett eskalerande gränssökande vilket utmynnar i dekadenta ungdomsfenomen som Reclaim the streets' aktioner, punkrock, hip-hop och grafitti. Billing förefaller vidare glömma att Lars Redoubt i sin artikel tar fasta på folkmusik eftersom han anser nationella ungdomar bör lyssna på denna sorts musik. Billings obekymrade uppräkningar av genrer som punk och dagens gnälliga ghetto-hip hop får åtminstone mig att frågande höja på ögonbrynen. Jag känner att jag i min tur måste fråga Billing: Är det Billings uppfattning att nationella ungdomar bör lyssna på det senaste inom ungdomsrevoltgenren? Och utgörs detta senaste av musikgenren hip-hop?
För övrigt ställer jag mig frågande till existensen av en fri tonårskultur av det slag Billing beskriver i ett organiskt fungerande nationellt Europa. För gärna vidare den diskussionen.
Vad gäller Lars Redoubts artikel är det en läsvärd artikel. Dock tycker jag att temat kampen mot överheten överbetonas även här. Den nationella rörelsens kamp bör nämligen inte likställas med klasskamp då den är dess raka motsats. Istället för en klassernas kamp, som bara syftar till att försvaga vårt folk eftersträvar den nationella rörelsen en sammanfogning av folket i en solidarisk enhet.
Vidare påpekar Lars Redoubt själv mycket riktigt att folkmusikens texter ofta handlar om pigor och drängar vilka bedriver älskog, festar eller driver gäck med överheten. Att visor med teman som dessa skulle kunna användas som nationella kampsånger har jag svårt att se.
Återknytandet till europeiska, paganistiska och folkmusikaliska rötter är för övrigt en växande trend inom diverse genrer såsom synth, goth, industry och metal. Folkmusiken dör således inte ut, den genomgår metamorfoser och anpassar sig till det moderna samtidigt som den inte ger avkall på det genuint keltiska eller germanska.
Därmed inte sagt att det lämpar sig att göra kampsånger i dessa genrer.
Magnus Svensson
Politisera inte popmusik En direktförbindelse till vårt förflutna Politisk musik är inte popmusik
|
 |




 |