| Folkets Nyheter / Debatt |
Fredag den 3 september 2010 |
Folkets Nyheter Box 1869 581 17 Linköping Chefredaktör och ansvarig utgivare: Lennart Berg Tipsa Folkets Nyheter! Skicka tips om nyheter till vår nyhetsredaktion. tips @ folketsnyheter.se Skicka anonyma nyhetstips via en krypterad anslutning genom att klicka här. |
|
”Politisk musik är inte popmusik”  Det finns politisk musik som låter som popmusik – må det vara Hoola Bandola Band eller Skrewdriver – men det är inte popmusik, skriver Johan Billing i en avslutande replik angående politisering av populärmusik.
Magnus Svensson bjuder upp till dans och jag ska inte vara sämre än att jag kastar mig ut på dansgolvet igen. Jag har blivit kallad mycket genom åren, men modernist var något nytt. Att sträcka det så långt som att jag jämför Lars Redoubt med 1880-talets gubbar och gummor är kanske att ta i – snarare verkar det som om mitt inlägg missförståtts, antingen medvetet eller omedvetet. I korta ordalag handlade mitt inlägg om att alla försök att politisera populärmusik är dömda att gå under. Populärmusik är populärmusik och politisk musik är något helt annat. Visst tycker jag att ungdomen gör rätt i att revoltera och tänja på gränserna – det är när vuxenvärlden inte svarar eller ännu värre bara ger revoltören en klapp på huvudet och tycker ”jaja, det blir nog bra ska du se” som det går fel. Magnus Svensson konstaterar samma sak som jag – ett uppbrott från föräldrahemmets trygga famn är alltid nödvändigt. Jag tycker däremot inte att uppbrottet ska behöva vara våldsamt eller ens ovänligt. Magnus ställer sig frågande till mitt förslag om en ”fri tonårskultur”. Tonårskulturen är inte fri. Det har den aldrig varit någon längre stund, men det beror snarare på multimediakoncernernas vinstintresse än på tonåringarna. Är något populärt så gäller det att vara snabbt ute med sin egen formstöpta version av lättsmält popmusik. Ta bara det aktuella exemplet ”Idol 2004” som en av våra kommersiella kanaler sänder. Där skapar man ”framtidens superstjärnor” – andefattiga förlorare som tackar och tar emot vad som än bjuds. Det handlar inte om åratals harvande i en svettig replokal, det handlar om en jury som handplockar nickedockor som ser tillräckligt bra ut för att kunna sälja ett par hundratusen plattor i bästa fall. Det handlar inte om talangfulla kompositörer som framför sina egna låtar, det handlar om professionella låtskrivare som har en färdig formel för hur dagens popmusik ska låta. Notera att den kommersiella tv-kanalen har ett intimt samarbete med skivbolaget som står bakom programmet som i sin tur har ett intimt samarbete med kvällspressen, som i sin tur har ett intimt samarbete med den kommersiella tv-kanalen. Kvällspressen skriver löpmeter och krigstidsrubriker om antingen den hemska juryn som är så kommersiell och ond, eller om hur spännande de tävlande tycker att det ska bli att få uppträda i tv, eller om hur någon deltagare i programmet spelat in porrfilm eller inte. Det handlar inte om innehåll eller budskap – det handar om kommersiellt gångbar underhållning. Vad de stackars deltagarna missat är bara en liten detalj: de är dagsländor. Låt mig ge ett exempel: för något år sedan sände en annan kommersiell tv-kanal en serie där man också skapade ”framtidens superstjärnor”. Programmet hette ”Popstars” och första säsongen fick tittarna följa ett gäng flickor i popgruppen Excellence som satts samman just för detta ändamål. Inget mer påhittat skivbolagstrams om att ”de här tjejerna har känt varandra sedan de var fem år gamla och de har alltid älskat att dansa och sjunga” – nu handlade det bara om att skapa en konstgjord sånggrupp som fick låtar skrivna till sig och att sälja så mycket skivor som möjligt. I programmet sa dessutom skivbolagsrepresentanten att han såg det som ett nederlag om man inte hamnade på försäljningslistans förstaplats. Och naturligtvis hamnade Excellence på försäljningslistans förstaplats... Excellence fick mycket uppmärksamhet. Vilket band som helst hade offrat sina högerarmar och sin trummis för bara hälften av all uppmärksamhet som ”framtidens superstjärnor” fick i radio, i tv och i tidningar. Det var kommersiell tv-kanal, skivbolag och kvällspress i perfekt symbios. Flickorna anpassade sig snart till sin stjärnstatus och levde loppan några månader, men sen kom smällen. Skivbolaget och den kommersiella kanalen visste att Excellence-bubblan skulle spricka men det gjorde ingenting – nästa gäng med ”framtidens superstjärnor” stod redan beredda i kulisserna och väntade på sin tur i strålkastarljuset och resten av multimedia-Sverige väntade ivrigt på nästa ”superstjärnor”. När säsong två av ”Popstars” hade börjat med skapandet av ett nytt band kunde Excellence inte ens få spelningar på fritidsgårdar eller köpcentra. De var totalt ute. Varför? För att det handlade om kommersiellt gångbar underhållning. Kommersiellt gångbar underhållning är samma sak som popmusik. Det handlar inte om djup eller mening eller om att förändra världen. Därför Lars och Magnus, att försöka politisera popmusik är totalt meningslöst. Visst finns det människor i popvärlden som använder sin popularitet för politiska ändamål. Populära artister kan – om de vill – engagera sig, agera frontfigurer och lyfta fram frågor som kanske ligger dem varmt om hjärtat, men det har mig veterligen aldrig hänt att popmusik i sig skulle vara politisk på det sättet som Lars eller Magnus verkar vilja få det till. Det finns politisk musik som låter som popmusik – må det vara Hoola Bandola Band eller Skrewdriver – men det är inte popmusik. Avslutningsvis, jag tycker inte att nationellt intresserade ungdomar ska lyssna på hip-hop – faktum är att jag tycker inte att någon alls ska lyssna på hip-hop. De få guldkorn som kommit ur denna genre är lätträknade, och nu har de dessutom för länge sedan sköljts över av tonvis med meningslöst babblande om vem som har fetaste bilen, fetaste bruden, fetaste stålarna och fetaste gänget. Personligen står jag inte ut med eländet, men jag kan mycket väl förstå att det finns medmänniskor som uppskattar det och jag tänker kämpa till sista blodsdroppen mot den som säger sig vilja förbjuda popmusik för att det inte är ”lämpligt”. Popmusik är popmusik. Det är inte svårare än så. Johan Billing Brist på auktoritet ger osunda ungdomsfenomen |
|
  |
Copyright © 2003-2008 Folkets Nyheter
Annonser
